Känns som jag tillbringat helgen i en Bröderna Coen film. Utgången på olyckan blev förfärlig och det har kunnat blivit än värre. Tänker mest på killen, hans dotter och anhöriga. Jag vet inte vem han var men jag tror det var en mjuk omtyckt kille det vittnar inte minst antalet ljus härute om. Jag ser hur ledsna de som kommer hit är. Skulle vilja säga nått till dem men jag vet inte riktigt vad. Det är hur som helst himla tråkigt och det jag vill vidareförmedla till er yngre är att ha tålamod, hålla fast vid hoppet och vara rädd om er själv och ta hand om varandra. Även fast livet kan kännas jävligt hopplöst ibland. Det sägs om de palestinska barnen, att "de föds utan hopp och dör utan anledning". Kan vi ändra på den utvecklingen för våra egna ungdomar. Livet går vidare och det enda vi kan göra är att försöka lite mer fortsättningsvis.
//Kröpen