"Jag ber inte för ett lätt liv, utan för styrkan att uthärda ett hårt" lär Bruce Lee har sagt. Jag förstår vad han menade. Sen vi fick kabeln inkopplad till pumpen i avvattningsbrunnen har vi haft konstant -10 grader och snö. Det är väl inte så mycket att orda om egentligen snö och kyla har väl vi haft förr.  Nu sitter  åtminstone "nya" pannan där och avloppet fungerar och jag har dessutom ett jobb att gå till åtminstone ett år framåt. Det har varit lite inställda tåg, sena bussar och knöliga vägar. Snöskottning och knacka is i hästhoar om kvällarna. Men tjejerna är stora och Carina och jag får bra hjälp av dem. Trots uppför och nerförsbackar har vi haft det bra de här åren och det är jag evinerligt tacksam för. Det är kul att se dem växa upp bli och bli självständiga individer. Visst blir det diskussioner och går hett till ibland men även fast jag älskar dem måste de ju förberedas för ett liv därute. Min motto för barnuppfostran har varit att "min metod är att jag inte har någon metod" och jag har lyckats undvika principer som "lyssna på mig som är vuxen" utan mer argumenterat för saken ibland säkert i sann odemokratisk anda.:)

 

Så här kring juletid går det inte att låta bli att tänka på beskedet vi fick för ett år sen när vi fick reda på att Tjärnvik skulle läggas ner. Vinter, väder, mörker och juletid är sånt som ger backflashs. Trygga människor som kastas ut i ovisshet, som mer eller mindre mot sin vilja tvingas försöka upphäva tyngdlagen. I höst har jag hjälpt Amanda att städa på sågen en gång i veckan . Åt den kvarvarande tappra personalen, Tage och Rolle och alla ryssar som är där och plockar ner sågen för att ge den en ny framtid någonstans i öst. Det har gjort ont på riktigt att se anläggningen avvecklas och sakta avstanna för att slutligen upphöra. När jag tänker på hur bra det faktiskt fungerade och hur tighta vi var blir jag alldeles varm. Vi var ett riktigt dream team egentligen. Duktiga plikttrogna killar med starka åsikter som tillsammans drev utvecklingen framåt. Problemet, ständig råvarubrist var inget vi kunde påverka. En verksamhet som tog 80 år att bygga upp och ett klubbslag att lägga ner. Det är klart att det känns bittert. Det har gått bra för många av oss. Men många minst lika duktiga arbetare går fortfarande sysslolösa. Några har fått en bra praktik eller studerar. Vi kommer att klara oss, och Gnarp kommer att resa sig.Varslen i Hudiksvall förra veckan slår också hårt mot kommunen. Och om jag fick önska så skulle jag önska att de som varslas där fick hoppa fram ett år i tiden. Det löser sig alltid men det krävs självdisiplin och tålamod i massor innan man är framme i någonting nytt.

 

 

 

 

Kommunen, med minskade skatteintäkter och utökade åtaganden är också tålamodsprövande. Vi behöver i stort sett vända på varenda krona och ytterligare prioritera skola, vård och omsorg. För att man ska kunna bedriva politik måste det finnas nått att fördela och just nu hamnar det mesta om negativa tal. Här behövs samsyn, dialog, styrning utökad samverkan med grannkomuner och kanske helt nya grepp. Här skulle jag vilja säga att ångesten är den viktigaste indrigensen. För finns det ingen ångest finns heller ingen vilja till förändring för lösningarna måste värkas fram. Det finns inget utrymme just att driva suspekta frågor. Nu är jag kanske negativ, men vägen framåt är hård och lång och den ska härdas ut som Bruce Lee skulle ha sagt.

 

På måndag är det halvtid i politiken och då väljs kommunstyrelseordförande för nästkommande två år.