En av mina inre röster har tystnat.



"Plex" Geni och förebild.

Jag hör inte så många röster i mitt huvud. Förutom min mormor som levde tills hon blev 97 år gammal som jag fortfarande kommer på mig själv med att konversera med så är det Sven "Plex" Pettersons röst som dyker upp med jämna mellanrum. En röst som för mig och kanske många andra i min generation är pseudonymt med svensk idrott. Tänker jag sport, då tänker jag "Plex" 

Han förflyttade mig i tid och rum i sina referat från Stenmarks framfart i backarna. Och det var inte bara det alpina. Han var en allroundbegåvning som behärskade hela hantverket och gjorde idrotten till något viktigt och betydelsefullt. Hans insatser för Vasaloppet inte att förglömma. För mig som var nästan mer intresserad av idrottens organisation än dess utövare så var han nästan en Gud eller halvgud och Ingemar bara hans son.

Jag var inte gammal när jag gick med i nån alpin organisation som hette SALP där "Plex" var ordförande. Hans namnteckning prydde medlemskortet och jag var sprickfärdig av stolthet. Och det var hans röst jag hörde i huvudet när jag kastade mig utför Raskbacken mellan pinnar och hemgrävda backhopp. Kommer att tänka på PEK apropå När han iförd tofflor lyckades tappa bägge skidorna under efter uthoppet. Vad betydde idrotten för oss? I Norrfjärn och Haddäng konfirmerade vi oss inte, då hade vi missat backhoppningen i Raskbacken varje fredag eftermiddag. Vi hade andra gudar.


Ibland tror jag på fullt alvar att jag hängt i Alperna under långa perioder men jag förstår nu att det bara var en skicklig illusion av Svensk idrotts störste trollkarl för mycket längre än till Hassela kom jag aldrig.:)  Och rösten den kommer jag aldrig att bli av med "Plex" kommer fortfarande att höra av sig när det hettar till framför TVn eller radion.

Tack Sven. Idrotten behöver fler bärare som dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0