Arbetsmarknaden som den förväntades vara nu.

 Då.
Jag har berättat här tidigare att jag läser en text som delvis sammanfattar Manuell Castells böcker Nätverkssamhällets framväxt. Karin Lundqvist skrev den 2001 för att sprida lite kunskap om Castells teorier. Perspektiv på näverkssamhällets framväxt av Karin Lundqvist.
 
Det talas mycket om orsakerna till arbetslösheten. Skulden kastas på fackföreningar och invandring etc, etc. Men efter att ha läst de här materialet så förstår jag lite bättre. Den här insikten fanns redan då det här texten kom ut 2001 så det går inte att säga det saknades signaler om vad som skulle hända framöver.
 
Här talas det om att bli en länk i en värdekedja. Vikten av att besitta nån slags specialkompetens. Att framtidens arbeten skulle mer likna korta gästspel än livslånga anställningar. Och framför allt lyftes vikten av ständig kompetenshöjning och livslångt lärande. Framtidens arbetare beskrivs i texten som en projektnomad som arbetar där han eller hons kompetens behövs för tillfället.
 
Det är en bild som jag inte kan släppa. En bild som beslutsfattarna skulle ha uppfattatats som, att i framtiden är det kompetens och fortbildning som ger marknadsfördelar. Inte arbetslinjer och lågbetalda servicearbeten. Ok, visst behövs servicejobben men de är helt beroende av en positiv handelsbalans. Vi tittar på bilden.
 
 
 
Översta bilden känner vi igen från våra skolår och det Sverige vi formades till. Den nedre bilden är de förhållanden vi har idag, vilket den här texten berättade redan 2001. Vi saknar utbildad arbetskraft i de övre skikten. Och de som kan komma i fråga kan lika gärna hinna bli rekryterad till världens tillväxtregioner. Kvar är restarbeten som en stor del av arbetskraften ska konkurerar om. De äldre lågutbildade, de medelålders och massor med ungdomar som saknar ett arbete och aldrig fått chansen att visa upp sig på abetsmarknaden.
 
Vissa säger att vi har så höga löner att vi inte är konkurenskraftiga och då är det de lågavlönade tempojobben de menar. Men det är också så att vi saknar konkurenskraftig kompetens, kanske snart den helt avgörande faktorn. Satsa på skola och kompetenshöjning nu, innan det är för sent. Kanske var inte friåret så dumt ändå. Då yngre hade chansen att få komma in och pröva äldres kvalificerade yrken.
 
Den ende svenske politiker som förstod det här i realtid var Göran Persson,  hur dryg och odräglig han än anses vara. Det är bättre att satsa på kompetenshöjning och fortbildning än att ha pengarna i spargrisen.:)
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0