När Jesus kom till Östersund
Det måste vara massor med år sen nu när Evert Ljusberg läste ur "När Jesus kom till Östersund" på TV. Jag måste ha imponerats en del av den då jag la det på minnet. Boken skrevs av Victor Hugo Wickström Östersund, liberal riksdagsman, journalist, chefsredaktör, författare mm. Har letat boken på nätet i flera år när det börjar dra ihop sig mot jul. Och tänka sig, i år hittade jag den i digital form. Tyvärr skriven på gammelsvenska och jag vet inte ens om texten har uppdaterats i någon nyutgåva eller om Ljusberg bara plockade upp den med ögonen och omformade den direkt. Jag har gett mig på inledningen, eller texten innan själva boken börjar och man måste nog medge att Wickström var en tänkare av rang. Wickström verkar varit missförstådd i den tid han verkade och jag har sett honom omnämnas som "Östersunds ensammaste man" Här är länken om du vill försöka dig på den. Jag ska själv försöka tråckla mig igenom den som julläsning. Somliga logo och andra greto när Jesus kom till Östersund.:) Håll till godo. http://digibook.ub.umu.se/eod/13431511.pdf
Solen och stjärnorna finns inte, inte heller jorden eller himmelen.
Allt vad som färg och form famna, luft och smak omhölja, känning och känsel stöta, allt detta finns inte.
Vad som finns är ickemedvetna och medvetna enheter, som sluta sig samman och skiljas, dyka upp och ner i en ständigt brusande ström, vilken dock aldrig rör sig.
Dessa enheter leva i tusen världar, som inte finns, där du ibland kan ana tio, föreställa dig en och tänka ingen.
Den högsta för den ene är den lägsta för den andra, då den bara skenbart synes. Tanke är nöd, vilja slaveri och njutningen kvalfylld.
I en vattendroppe av ett hav, som bara utgör stänket från det oändligas svall väljes varelser som kallas människor.
De har aldrig fått liv för de har alltid haft det och när de dör vänder de bara sin andes eviga spegel.
De som står högst upp av alla som i sken höjes, är också de som lider mest för de strävar efter att göra sin enhets värderingar till enhet i en rymd som varken har tid eller rum och därför ingen rymd är-
Om du kan se med ditt dunkla öga, så märker du hur samma enhet dyker upp gång efter annan under seklers gång. Se hur den strävar bland virvlade skum.
Men du ser den inte, du tror den är ny varje gång, alltmedan du inte vet att varpen och inslaget i tidens väv varken ökar eller minskar ett endaste gram.
Samma är samma och lika är lika. För inte blir en vit skottspole en annan för att du förgyller den; och inte går den fritt bara för att du inte ser handen som slungar den.
Men en makt kommer ständigt åter; fem namn har den redan, vare sig döpt eller odöpt, men med ännu fler ska han nämnas och med fler som odöpt än som döpt.
Han visar att det högsta är det lägsta, och uppmanar dig att se igenom illusionen, som du tror ger dig liv.
Ge bort dig själv och du ska leva!-
Det här är sagan om omöjliga, som ingen tror på och som är den enda sanna.
Kommentarer
Trackback
