Strul i vanlig ordning och en bra träningsrunda.

Morgonen började med att en mobiltelefon ringde någonstans i fjärran. Det var Carinas mobil som ringde "dags att vakna" Carina och Amanda skulle följa med några kompisar till Gävle och titta på hästar.  Carina gick till stallet och koka kaffe föll på min lott. Tidningen ST plöjdes igenom och Amanda kom och sa att hon behövde taltid. Då koden till internet på fyllningen kommit bort begav jag mig till macken och köpte, samtidigt som jag lämnade in travet. När jag kom hem hade ressällskapet samlats och Amanda bad om taltiden. Taltiden ja, vart hade jag lagt den. Och nej jag hade lyckats slänga den med bongen. 200 kronor taltid borta. Med 3000 SMS (Vad det nu kan va bra till?):) Tredubbelt idiotförklarad begav jag mig tillbaks till Statoil och dök ner i papperskorgen, och där låg den, taltiden. Skönt att ingen lagt en mosbricka på den . Camilla såg inte förvånad ut när jag berättade vad jag höll på med och själv var jag heller inte förvånad. Slutet gott, taltiden levererades och sällskapet begav sig av mot Gävle.

Själv for jag hem till Fanny som begav sig ut och red med några kompisar. Under tiden jag damsög, fikade, plockade ur diskmaskinen, fikade, la in mattor funderade jag vad jag skulle plåga kroppen med idag.:)
Blicken föll på skidpjäxorna som stod i hallen. Men jag kom ihåg hur lite snö det var uppe vi Åstjärn förra helgen. Och förresten snodde farbror Rolf min träningskompis oxå. Så det fick bli cykeln runt åt hästfarmen. Det fick bli Amandas MTB idag. Lite liten kanske 18"  men en kanon fin cykel. Skulle vilja ha en sån själv. Påklädd som en mumie gav jag mig iväg. Vägen mot Grängsjö var vägen så himla fin så det fick bli Gränsfors istället. Det var rätt kallt. När jag kom till mellan Grängsjö stod en gigantisk schäferkorsning och skällde och morrade mitt i vägen. Hallelulija tänkte jag, tog ett djupt andetag och cyklade vidare och som tur var inget hundhäng. Backen genom Baståsen upp mot sjön är en riktig killer. När jag kom upp till postlådorna vid sjön var jag rätt slut. Fick den där känslan jag brukade få när jag åkte skidor till Toppbodarna när jag var yngre. All energi har gått åt upp och det är lätt att undra hur det ska funka att ta sig hem igen. Nerför är det ju rena störtloppet och var rätt kall om fötterna innan jag nådde vägen. Men cyklingen hem gick det riktigt bra,  blev varm i backarna och en hygglig medvind hjäpte mig.

Nu är jag nyduschad och ska ge mig på tacosen som är kvar sen igår. Samt hålla koll på travet och undvika att trampa i klaveret nått mer idag.:)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0